”Det bästa vi gjort”

Idag finns många barn och ungdomar som av olika anledningar behöver bo i en annan familj än den egna under en längre eller kortare period. När Rami och Michaela fick frågan om att bli familjehem tvekade de inte att öppna sitt hem. Här berättar de hur det är att vara familjehem och vad de får tillbaka.

Vi började som jourfamilj till en tonårskille. Vi blev uppringda av en tidigare kollega till Michaela som frågade om vi kunde tänka oss att ta emot honom akut. Vi har båda tidigare jobbat med ungdomar och kände att vi kunde och ville hjälpa till. Han var hos oss i ett par dagar och det fungerade bra. Sedan gjorde vi samma sak för en tonårstjej. När frågan kom att vara kontaktfamilj för en yngre pojke så kändes det självklart att hjälpa till även då, berättar Rami.

En i familjen

Förutom Rami och Michaela består familjen av tre barn. De biologiska barnen, en flicka på 5,5 år och en pojke på 1 år, och en familjehemsplacerad pojke på 5 år.

Han är som en till familjemedlem. Vi har känt honom sedan han var två år gammal. I början var han hos oss ett par timmar åt gången för att sedan komma varannan helg. Först såg vi det som att vi skulle hjälpa en liten kille då och då men sedan ökade behovet och han flyttade hem till oss. Det var bra för alla. Vi har en dotter i samma ålder och de har funnit varandra och fungerar jättefint ihop. Hon har en autismdiagnos som gör att hon har svårt att kommunicera men med honom fungerar det jättebra. Han förstår henne och hon accepterar att han säger ifrån när hon går över någon gräns. De hjälper varandra att utvecklas och har roligt tillsammans, säger Michaela.

Nu har pojken bott hos familjen i lite mer än två år och under den tiden har familjen vuxit med ytterligare en medlem.

När jag var gravid så sa han att han skulle få en lillebror och det känns så fint att även han ser sig själv som en given del av vår familj. Han förstår att han har en annan mamma som vi träffar regelbundet men också att han bor här hos oss och hör till vår familj. Han har också en bror som bor i ett annat familjehem i närheten och vi träffar dem också ibland. Familjegränserna blir lite flytande men det har också sin charm, att det får vara som det är och det fungerar det också, fortsätter Michaela.

Viktigt med kommunikation

Rami och Michaela är överens om att kommunikation mellan alla inblandade är viktigt för att det ska fungera.

För oss är det viktig att barnen får vara involverade och att de får vara med och ta beslut. Det som kan vara lite knepigt är kommunikationen med föräldrarna. Alla vill ju barnets bästa men det är en svår balansgång ibland att säga det som behöver sägas utan att trampa någon för mycket på tårna, säger Michaela.

Det är också jätteviktigt att ha en bra kommunikation med förskolan. Vi stämmer av dagligen hur det fungerar så att vi har koll på vad som händer och hur vi kan stötta barnet på bästa sätt, säger Rami.

Kontakten med socialtjänsten fungerar också bra. Än så länge har vi inte stött på några problem som inte har gått att lösa. De gör hembesök var sjätte till åttonde vecka och man märker att de verkligen bryr sig om både oss och barnet som vi tar hand om, säger Michaela.

Rekommenderar andra

Både Rami och Michaela tycker att fler borde våga ta chansen att bli familjehem.

Vi får allt det roliga i att se hur han utvecklas och växer upp till en egen fantastisk person. Samtidigt så har vi ju också allt ansvar som kommer med ett barn men det känns så självklart att se till att han får det han behöver. Man gör så gott man kan precis som man gör med sina biologiska barn, säger Michaela.

Vi hade inte pratat om att bli familjehem innan vi fick frågan men kände att vi ville och kunde hjälpa till. Vi hör en del som säger att de ska bli familjehem när deras barn är större eller att de inte har tid just nu men kanske ska göra det i framtiden. Men det finns ingenting att vänta på. Det här är något av det bästa vi gjort och jag rekommenderar alla som funderar på det att göra det. Man får så mycket tillbaka, säger Rami.

Visst har några ifrågasatt vårt beslut eller undrat hur vi ska orka, oftast av välvilja. Men vi tycker att det är det bästa vi gjort. Det har stärkt oss som familj och vi har tre fina barn som kommer jättebra överens och utvecklas till egna individer som vi får lära känna. Det blir som det blir och hos oss har det blivit jättebra, avslutar Michaela.